Stora motsättningar kan tyckas råda mellan de teorier som verkar ligga bakom de praktikregler för projektledning som beskrivs av PMI (se Koskela, Howell, 2002) och de tankar som bygger upp idéerna kring lättrörlighet. Trots detta är det viktigt att komma ihåg att en ny teori inte nödvändigtvis diskvalificerar en gammal i detta fall. Kanske är det helt enkelt så, att de senaste årens ökande intresse för lättrörlighet även tyder på en ökad förståelse för den traditionella projektteorin; att kunna avgränsa en teoris tillämpbarhet är ju avgörande för förståelsen av den. De senaste årens uppmärksamhet kring mindre byråkratiska och mer lyhörda arbetssätt har ju inte bara lett till ett ökat fokus på teorin bakom de nya arbetssätten, utan också till ökad kunskap om de traditionella arbetssätten. Mintzberg påpekade redan i “Structure in Fives” att organisationers sätt att strukturera sig behöver vara anpassat efter komplexiteten och dynamiken hos den omgivning de befinner sig i, annars kan de helt enkelt inte fungera effektivt. Något som är värt att tänka på för de mjukvaruteam som inte förstår varför deras i allt väsentligt vattenfallsbaserade arbetssätt (sen kan man kalla det RUP eller vad man vill, lägger man allt krut på att skriva en “komplett kravspecifikation” och sedan “frysa” den jobbar man inte iterativt) inte fungerar som organisationsform gentemot en beställarorganisation vars förutsättningar på marknaden ändrar sig från dag till dag.